Jag har hittat i mig en pervers förkärlek för att skriva protokoll. Jag visste inte ens att det fanns.

I annat då? Har blivit vanvettigt förtjust i teknisk pryl, min nya iPhone. Älskar med skärmmande intensitet och är ännu mera fast i allt vad sociala medier heter. Kalla mig slampan! Sociala slampan.

P.S. Har fått äran att gästblogga på De Ungas Akademi. Texten hittar ni här.

Efter diverse djuplodande artiklar om EU som stjäl våra ägg och ballonger och notiser om barnsex har jag bara förstärkts i min åsikt om att medier sitter i en grop och de gräver ner sig bara djupare.

Sociala medier har fört med sig ett oändligt snabbt nyhetsflöde. För att vara först på plan måste du vara snabb som blixten. Då sker alla de misstag tidningar inte borde göra. Dålig eller icke-existerande källgranskning, skrivfel, oanalytiskt grepp och direkta fel, riktigt uridiotiska formuleringar och/eller rubriker.

Tiden är inne att vara realist. I snabbhet vinner inte dessa tidningar och medier någonting, det är liksom en kapplöpning mot en som är i mål innan du startat. Genom att fortsätta spotta ut anskrämlig journalistik skjuter de traditionella medierna sig i de högst egna knäna.

Istället borde de fatta att ingen ännu ändrat det ultimata journalistiska uppdraget: att sålla igenom massiva mängder information och skapa en syntes av det hela. Presentera en mångfacetterad och nyanserad analys, belysa ett fenomen ur flera olika perspektiv, ge det djup som inte sociala medier kan ge i sitt direkta nyhetsflöde. Där ligger journalismens kärna och det försvinner inte med de nya medierna.

Däremot riskerar de traditionella medierna undergång och drunkningsdöden om de fortsätter pissa i eget bo. Satsa på kvalitet där var man inte kan vinna ett kvantitetskrig.

Tror för övrigt att HM-kampanjen är mer än utfunderad. Betänk mängden gratis reklam de får.

Orkar inte en sekund tro att HM inte gjort grundläggande konsekvensanalys och insett precis att de med val av modell, modellens ställningar och dennes färgval gör att medier, både sociala och de traditionella, exploderar av förnärmelse. Och börjar sprida deras bilder vidare, helt gratis.

I skrivande stund gör också jag gratis reklam för denna klädjätte. Well played, Mr. Spectre, well played.

Jag piggar upp min måndag på det ofarligaste sättet. Jag har alldeles jätterött läppstift. Inte bara rött, JÄTTERÖTT.

Är också jättetrött, men jag skyller det helt skrupelfritt på den där jäveln G.R.R.Martin. Det är så hemskt mycket trevligare att läsa om draktider och incestuösa feodalkriser än att till exempel sova.

Min vän och jag vandrade igår igenom många år i vårt liv i fotoform, med lite rödvin som stöd.

Herregud jag har haft ett roligt och bra liv.

Gårdagen får stå som pedagogiskt exempel på de allaehanda roligheter jag idkat. 

Först har jag i luthersk anda jobbat förstås och lunchplanerat kring ett seminarium med våldtäktstema*. Sedan har jag hälsat på ett alldeles förfärligt nytt och fint liv, för att susa vidare till underbar vän som med väna händer gjort moussaka hon önskade bjuda. Mellan dessa två hann jag rusa in i svärmorskandidat som fick för sig att bjuda på champagne på Salutorgets soliga uteservering. Förträffligt!  Jag fick blodad champagnetand och min vän och jag hade turen att traska in på Kuu efter champagnetasting och fick dricka ett par glas av den förnämliga drycken. Lika bubbliga som drycken måste vi sedermera sitta i hennes kök och titta på gamla foton och videon.

Aningen för sent kom jag hem, för att inse att jag fått ett PAKET.  Ett alldeles eget paket jag inte själv beställt från internets hemliga och förrädiska värld. Med darrigt förväntansfulla tassar öppnar jag kuvertet för att finna ett grönt omslaget paket i den, invorad i silkesband. Ut faller en lapp på vilekn det står att jag skall GENAST bli frisk, samt ett kort med en båffelbild på (detta är inte sekundärt). På kortet har man omsorgsfullt plitat:

"Smilla 2012 - Jag tycker om dig ungefär lika mycket som om våfflor. Men inte mera. Puss, *för mig okänt namn jag inte kan urskilja och jag blir galen av nyfikenhet*."

...samt ritat en liten, liten kyrkbåt.

I paketet finner jag Jan Stenmarks bok! Döm om min glädje. Jag kände mig en stund nästan som niotillfem som får läsargåvor hem. Jag har mina aningar om vem den underbara, geniala, bombastiskt fina avsändaren kan vara, men jag är inte säker. Jag är nyfiken som struten den nyfikna brukar sägas vara i. Jag är den struten.

Men ni kán fatta att sådana dag gör att jag känner mig lite som inbäddad i bomull och omringad av bara bra människor!

Ni kan ju ha fått för er att denna bloggs herre och hidalgo helt ansvarslöst lämnat er ensamma i cyberuniversum.* Kanske ni saknat mig alldeles förfärligt.

Då kanske det tröstar er att veta att livet, ja, det är gott som hummus och fikon och lutor. Massa jobb och massa roligheter (minus pollenallergi, de har invaderat min kropp lika aggressivt  och liksom plötsligt som Tyskland Polen i herrens år 1939).

* Tingen är två: 1) det har förblivit mig ett mysterium huruvida man i svenskan kan säga herra ja hidalgo, men frankly, my dears, I don't give a damn, fast man inte skulle kunna för det är så chef uttryck. 2) Cyberuniversum, det är ett ord som inte använts sen början av 2000-talet! Walk down the nineties-ish lane.