Jag har förövrigt tappat min Ordning&Reda-kalender. Jag misstänker att livet har en ironisk fas på gång.

Imorgon skall sambo lappelill och jag åka till Hangö. Jag och mina tilltrasslade nerver kan nästan inte vänta! Speciellt då de lovat storm för imorgon, ni skall veta att jag imorgon kommer att ligga invirad i ett duntäcke i en leoparddivan och lyssna på Hangövindar, med röd vin eller grönt te (ja, jag tror så förbannat på dess renande effekt att jag idkar nuförtiden tedrickande) efter bastu. Och nästa dag skall jag dricka kaffe på Alan's och promenera på stränder och delta i vernissage.

Nerver säger tack och hej. Jag pussar dem på pannan. Det blir nog bra.

Jag slutar snart, riktigt snart, att använda denna blogg som en klagomur men före det är möjligt måste jag ännu öppna mig: FATTA att mina onsdagar kommer att bestå av fyra timmar kvantitativa forskningsmetoder och två timmar graduseminarie. I sträck, självklart.

Ja, jag hoppas innerligt att jag får delta i forskningsmetodiken, det är inte helt säkert ännu. Jag med andra hoppas horror åt mig själv. Det kallas väl att "vara vuxen" eller något annat tjafsigt.

OCH jag har ett vinnarkoncept i tankarna: varför finns det inte en reel klagomur i Helsingfors? En sån succé den kunde vara! Du får gå till en mur och skrika och gråta och i värsta falla lite banka ditt huvud mot väggen. Sen lämnar du din veklagan och sorg i och vid muren och traskar trallande iväg och kan istället för att klaga till dina medmänniskor dricka skumpa med dem och blåsa ballonger och såpbubblor.

Jag tror inte att jag är en så trevlig människa för tillfället. Ångesten har satt sina seriösa och giriga klor i mig, efter en underbar paus fylld av varma klippor, kaprifol och lindars sus och så, ni vet. Jag har legat vaken inatt, sisådär mellan klockan två och sex och vältrat mig i ångest och stress och tvingat mig upp i något skede och kollat alla kurser och jobb och ansökningar och gjort listor. Obsess much?

Jag gjorde det alla vettiga (och lyckligt lottade) människor gör i en dylik situation: jag ringde mamma just. Allt känns lite lättare.

Idag känner jag tyngden av livet på mina späda axlar (egentligen är de mycket starka och dugliga axlar, inte särdeles späda alls - HA!). Men tyngden, tyngden, var kom du ifrån?

Jo, jag kan berätta det - en nattlig ångest utan like med sin källa i outsinliga ådror som graduångest och jobbångest. Varför är jag intresserad av F.N och dylikt omöjligt och inte intresserad av att bli till exempel en bensinmacksförsäljare eller astonaut?

Nåjo, jag sveper min ångestmantel tätare om mig och fortsätter skriva arbetsansökningsförhandlingar, till exempel en 20-sidors "writing sample" som skall visa mina "exceptional analytic skills" och "should reflect your interest in experience in the field of human rights, as well as your writing abilities".

Jag vill gråta.

Bland annat en sak är fin med hösten: kvällspromenader.

Vi har just idkat höstpromenad med kärleken och talat om oviktiga ting och viktiga ting. Till exempel om hur vi skulle göra oss av med lik om vi vore mördaren (syra, vänner, syra), hur roligt det vore att kapa av snarun i segelbåtar, om modersförhållanden och om känslor inför hösten (ni får välja vad ni finner viktigt och oviktigt). Vi hann också sitta på Brunnsparkens mattbrygga och inta höstsolnedgång.

Så jag tänker fortsätta att vara en nörd utan like och mena att dylika ting är köttsoppa för själen (UJ, det låter inte lika varmt och mysigt som kycklingsoppa. Jag tycker förövrigt att de flesta ord som innehåller kött blir per definition lite äckliga. Utom biff då, för det är bara så gott - och innehåller inte ordet "kött". En vegetarian upplever det möjligtvis annorlunda).

Min rock är sammetsmjuk och vi tycker mycket bra om varandra. Den känns som en höstkram, för att vara så över gränsen för vad som är okej att säga att the line is a dot to me. Men om man köper en rock från lopptorget "Lähimmäinen" blir man automatiskt övergosig i sina uttalanden. Kliniskt testat.

Jestas. Jag har skrivit one-hundred-million jobbansökningar. Det är mycket tröttsamt att berätta underbara saker om sig själv och bedyra att man är sjukt intresserad av allt. Det känns som om jag vänt ut och in på mig själv och överlämnat de bättre delarna av mig  för att granskas av argusögon. Mycket stressande, speciellt om de väljer at skratta rått åt dem.

Två glada tisdagsbud: jag har fått plats i Språkcentrets franskakurs (chouette!) och mina länge efterlängtade klädesplagg har anlänt till postens kammare.

Förutom detta piggar jag upp tisdag med vita strumpbyxor och en prickig blus. Samt en rock jag hittade på "Lähimmäinen"-lopptorget i Hangö och den är mjuk som sammet nästan och jag kunde vara en blottare i den. Som tur är jag inte det, känn er lugna! Vilket för mig osökt vidare vidare vidare i tankeassociation och vilda tankeleken: har ni någonsin hört om kvinnliga blottare? Eller, gudbevars, sett en? Låt mig få göra en vågad gissning: det finns inte farligt många kvinnor som finner njutning i att blotta sina ädlare delar. Mycket intressant, om sant.

Idogt krämande, masserande och fotbadande börjar ge avkastning - mina fötter är inte mera enbart köttfärs och hårdnader efter lördagens strapatser i skyhöga men älskade klackar. Men ett sånt jobb det har varit att leda mina fötter tillbaka till trevliga tillstånd, nästan heltidsarbete. Som tur ger livet en ibland "America's next top model" och fotbadstid, också och speciellt på måndagar.

Du och jag livet, du och jag.