Fröken Smillas känsla för blogg

trevliga ting och företeelser
1

Jag tycker om att läsa Hesaren och äta yoghurt med bär.

Gå på lanseringsfester för fina tidningar så som Astra.

Göra märkligt goda sallader av allt om blivit över.

Äta ljuvliga frukostar.

Vårda pelargoner på våra fönsterbräden.

Klä mig i rött och vitt och leka Rödluvan och känna livet i sig.

Dricka kaffe på sympatiska torgcaféer.

Gå på söndagspromander och stanna för att läsa tidning vid lippakiskacaféer som haft den goda smaken att välja prickiga bordsdukar. Allt blir helt enkelt lite snällare av prickar.

Äta dekadenta söndagsluncher hemma hos en svärmor.

Vara prickig och gå på stadens gator.

Följa Kvinnohat på Instagram.

Göra nudelkompotter.

Se våren växa fram. Det är ett under varje gång, varje år. Våren är alltid den samma, ändå ändras allt, man själv. Funderar på floden som står för filosofiska frågor om huruvida man någonsin kan stiga ner i samma vatten flera gånger.

Få bo och röra sig i dessa områden.

Gå på invigningskalas för Pop Up Art House och klä sig i gigantisk läderrosett.

Trevligt tips för alla: tidigare nämnda Pop Up Art House vid Dianascenen. Sjukt bra program för ter veckor framåt. Vi fick höra artister av olika slag ge sitt hommage åt andra artister. Så bra och rörande och roligt. Här talar Tiina Rosenberg (hon gav komplimanger om min läderrosett, tänker ta med rosetten i min grav).

Ibland när jag står vid konstverk är jag sträng.

Sedan fick vi också köra danskaraoke, danceoke. Alldels förtjusande. Dansa med Beyoncé! Och Kate Bush.

Sitta i solens sken och värma sina vinterkalla ben.

Dricka drinks på Tornis Ateljébar och leka herre på täppan.

Gå i nya inredningsbutiker i Rödbergen och inse att man borde ha insett att gamla glödlampor förstås blir nästa inredningstrenden.

Äta lördagsfrukost och planera kalas, jobb, promenader, restaurangdag, livet. Vid vårt sjukt fina nya bord, älskar.

Snipp, snapp, snut, now the fairytale is slut och jag skall ut i världen.

i stundens hetta
1

I detta nu gäller mycket sen frukost och Rigoletto, min i stunden mest älskade operamusik. Bordet är fyllt av pelargoner jag fått i går och det finns kaffe i mångder.

västerut
2

Er egna hedersknyffel Karin befinner sig i landsflykt i provinsen Hangö. Jag rymde ifrån allt som stavas sjukdom och hosta och damm och kom till det lovade landet av havsbris och ledig luft (man kunde tro att jag bor i Dorothys sandöken till Kansas, inte i Ulrikasborg och hundra meter från havet, om man bara hade den förra meningen att gå med).

Tanken var ochär gradu, promenader, sömn, , bastu, böcker.

Direkt vi anlände besökte vi På Kroken. Jag åt gös och nästan skrattade av kosmisk glädje.

På söndagen åt vi brunch på Origo. Riktigt trevligt, tyvärr var det just snäppet för stormblåsigt att sitta ute i solens sken och värma sina vinterkalla ben. Vi insåg också att vi passerat en gräns - brunch vi tillreder är de facto godare än de flesta som erbjuds.

Hangö är tyst, så tyst och öde.

Allt är som det skall vara. Alan's erbjöd en varm och solig famn för den kaffesuktande.

En lustig och lugnande miljö att befinna sig i.

Jag älskar detta kök. Där är det bra att laga mat. Så det har jag gjort.

Havet var en dag så brusigt och blåsigt att vi nästan flög omkull vid stranden. Men gud, öppet hav. Så det låter och ser ut.

Grillmat vi ej fick grillat på grund av att källaren pantar på grillen. Den största biffen, orkade kanske med hälften. Resten reinkarnerades som biff Rydberg (bild följer givetvis, men senare).

Så här soligt och genomsympatiskt kan man ha det i Hangö.

Stekte de mångomtalade bananplättarna åt sällskapet och mig. MEGAFAIL. Blek bananmos. Om än mycket god sådan. Kände djup bitterhet mot alla de på internätet som omkring och spinner mytbildning kring plättarnas enkelhet. Det gör inte stunden man skrapar bananmos från stekpannebotten stoltare.

Känd Hangövy. En röd fallos.

Gjorde igen min favoritsallad i världen. OGUDAGUDA.

Serveras med fördel med fisk från Ekströms fiskebod.

Lugna vyer i kvällskvisten.

Brist ej, hjärtat.

Där sitter jag och skriver.

Vaknar varje morgon med fem meter rymd ovanför mig. Magisk känsla. Drömmer så annorlunda här. Det är att sjunka i lugna vatten, flyga, sväva, hoppa, mötas.

I dag ville jag ta revansch mot de där plättarna. Lite mosad banan och ägg kan inte få vinna över mig, bestämde jag mig, och traskade iväg för att stöda Hangös nationalekonomi och köpte en plättpanna.

Och ha! Skapade gyllenbruna och runda små bananplättar.

Biffen blevo mellanting mellan biff Rydberg och hederlig spydäre. Gräslök, dijon, lösstekt ägg, saltgurka. Och inrefilé. Det är gott det, kan jag berätta åt den som undrar.

ovanligt många bilder om sjukdomen
2

Sjukdomen bor i mitt hus, mitt hjärta, min lunga (har bara en kvar, tror jag). Därför har jag inte i vanlig ordning kunnat fota till exempel min mat, för har egentligen önskat ge upp och bara äta ostbågar i min soffa medan livet sipprar ur mig och mitt ansikte och livsglädje skrumpnar ihop till oaptitliga fikon.

Ibland har jag dock försiktigt försökt.

Inte end smoothies har hjälpt mig i min armod. Men riktigt goda har de varit. Känns i alla fall som en slags första hjälpt mot ostbågslust. Har med stor frenesi blandat ihop smoothies med allt som bör göra en frisk, så som citrusfrukt, ingefära, örter, bär.

I det stora hela förösker jag ju sträva efter relativt hälsosamt matintag, men ibland, vet ni, ibland. Ibland känns det som om spenat, quinoa och avocado är det sista man har lust för och sedan gör man potatisgratäng istället. Detta var nog alldeles vansinnesgott. Tips: råstek potatisen en stund med mer vitlök än du tror att är möjligt, sedan in i ugn med vitlöken och mera vitlök och grädde förstås. Andra tipset: jag valde att detta var möjligt på grund av sjuk och avskärmad från andra människor som kunde ta vitlöken som en skymf och krigsförklaring.

Till en början försökte jag leva i förnekelse av sjukdom, så vi åkte på Arabiautflykt. Var dock så sjuk att jag KÖPTE INGET. Ultimata tecknet (fastän jag i ärlighetens namn nästan slutat köpa saker på grund av världsångest, Arabias outlet-butiker brukar dock vara undantaget som bekräftar regeln).

Detta är vyn jag mest tittat på. Tittat på och sörjt.

Som den eviga optimist jag ändå är försökte jag intala mig själv att föda i form av lime, vitlök, chili och avocado måste vara det magiska medel mitt immunförsvar behöver, så jag tillredde fajitas. Gott var det, frisk gjorde den mig icke. Funderade dock allvarligt på hur förvirrad jag varit i tiderna då jag ännu tyckte att butikssalsa är gott. Butiksguacamole var att gå för långt, det har jag aldrig velat äta, då det andas allt som är obehagligt. Men salsan har jag helt verklighetsfrånvänt tyckt att är god, mycket konstigt.

Till Valborg hade jag lite repat mig och pumpat mig full med medicin. I min konstiga lilla bubbla av fanatism gällande Valborg övertalade jag mig själv att jag nog kan fira min bästa fest. Så jag gungade iväg till bästis (bland annat så här fint har de det, se bild ovan) och Havis och bästis igen och i retrospekt kan jag enbart säga: never underesitimate the power of denial.

Så här effektivt kan man lura sig själv.

Nästa dag var jag igen sjuk som en hund och missade på riktigt min bästa fest, första maj. JAG ÄR INTE BITTER. Jag nästan grät av vemod och vanmakt.

Sedermera utvecklade jag en paranoia för tuberkulos och andra lungsjukdomar. Fortsatte tillreda mat som borde göra alla friska.

Det är inte vackert, men det är gott. Marinerade höna i koriandersmet med ingefära, vitlök, chili och yoghurt, in i ugn med lök, gjorde en mintchutney (om än ovanligt blek sådan, måste öva), koriander-mintröra och en salsaliknande tomatsallad, blandade allt i salig röra med ris.

I dag har jag försiktigt vågat mig ut på en laxsoppa med syster. Kände mig som Gollum som ser solen (förbannade den icke, utan välkomnade). Har haft ångestfantasier om hur mitt ansikte förmultnar och förvandlas till evigt grå och rödfläckig och sedan börjar jag hata solen och vill bara äta blek och rå fisk med vita ögon. Har jag sagt att jag är inte så bra på det här med att vara inlåst hemma ens i några dagar?

baksmällan av bekännelser
9

Först tyckte jag att Annes biktstund måste vara det bästa som hänt mig sedan vårens ankomst och löfte om Valborg.

Tills det visade sig att många tyckte detta var en ypperlig stund, inte att bekänna sina egna laster, utan att vara ELAK. Inte vända en blick inåt utan en kniv utåt. Känns lite som om många väntat på att få säga det de länge önskat få sagt, men som man inte säger, då det är just elakt mot andra. Vet ni, det slutar verkligen inte vara elakt fast du berättar det i tryggheten av anonymitet.

Märk väl, det finns en markant skillnad just mellan att bekänna något för egen del eller spy galla över till exempel ANDRA bloggaren, småbarnsföräldrar eller personlightestyper.

måndagen - en vän
1

Så går det plötsligt av de där värdefulla dagarna du är i liv. Denna måndag planerar jag hälsoreträtt till Hangö, akademiska stordåd, sista arbetsdagar.

Förra veckan som byggt upp för denna måndagsångest har sett ut ungefär som följande:

Koriander har förtärts i vanlig ordning. En delorsak till min för tillfället omsvallande stormångest kan vara att då jag som annars äter så infernaliskt vettigt och korianderbetonat plötsligt dras med en dekadenssöndag rubbas hela systemet. Men vad göra, har ni lust på fräscha sallader efter en tolvtimmarsbrunch och tio flaskor skumpa, hä? Eller till exempel ett äppel? Jag trodde väl det.

Har gjort den sista så kallade vintermaten. Vintermat är tyngre mat som passar de arktiska temperaturerna, som i takt med tempertaurförändringar byts mot fräscha sallader och kalla soppor, röror och muntra nypotatisar. Detta är en version av chili con care, utan ris och med lite turkisk yoghurt. Mycket gott, kan jag lova.

Jag har även fotat mitt kök, så där som man hipp som happ gör ibland.

Jag har beundrat Grumpy cats inställning till våren, världen och nästan allting. Och nej, ni kan inte ha tröttnat på denna underbara katt. Om ni har är ni inte längre mina specialvänner.

I dagarna två var jag på intensiva ledarskapakademidagar. Det var igen så sjukt intressant och stimulerande. Och maten var god den med.

På lördagen blev det dambrunch, så här kan det se ut innan magin.

Viktiga brunchingredienser: avocado, jordgubbar, blodgrape, örter.

Så här kan det se ut. Bra tips: skaffa gott bröd, lägg på olivolja och balsamico, tzatziki, feta, rucola. Tipps för vad du aldrig skall göra: ha så bråttom att du tror att det är ett klokt marthatips att skölja av din nykokade potatis med iskallt vatten. De blir infernaliskt mosiga.

Lite lemonad för att läska upp dagen.

Så här glada kan man vara cirka tio timmar senare. Sedermera besökte vi karaokebaren KGB och dansade discodans i timmarna två.

Bra ting med brunch är att lunch kan se ut så här dagarna efter den.

livsångest lindras genom filterbilder
3

Visst lever man och livet är inte enbart en sorgeö. Jag är dock ännu för sårbar för att skapa andra koherenta och insiktsfulla texter än min gradu (hahahahahahahaha. KOHERENT! Hahahahahahaa. Insiktsfull! Hahahahahaha.) SÅ ni får leva med matbilder och annat jag funnit att vara av värde att fotografera med min lilla och högst älskade telefon.

Jag VET nog att ni lidit av olidlig spänning och bara väntat: när får vi se bild på pizzan du så idogt jobbade för i ditt förra inlägg, du din sämst-bloggare! Så varsågoda, kära vänner, här är den. Den var god. Jag inser att det ser ut som om det vore oregano på den, men hallå, icke. Svartpeppar.

Allt är tillräckligt bra i universum så länge jag orkar göra smoothies, känner jag. Denna var faktiskt exceptionellt bra, er smillur rekommenderar. Hallon, svarta vinbär, mango, banan, saft från några apelsiner, turkisk yoghurt, mycket mynta.

En dag lagade jag limechilihöna med salsa och guacamole. Allting var så bra att jag ville ge pris åt mig själv. Guacamole blir alltid bra, denna bäst hittills, testar alltid olika sätt: avocado, lite turkisk yoghurt, chili, lime, vitlök (satt jag vitlök, kan ej komma ihåg?), körsbärstomater, koriander. Salsa är ju alltid himmelskt så länge den innehåller i alla fall vitlök, tomat, chili, lök, galna mängder koriander, lime.

Ganska långt har jag påmint om och känt mig som hunden Ynk. Här en sen eftermiddag på jobbet, livet kändes som en psalm i moll. Till exempel som den där min äckelpsalm: guds kärlek är som stranden, var allt är så här kiva:

"Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag."

Positivt! Glatt! Livsbejakande! I love god!

(för att kopiera texten måste jag just gå in på en sida som spelade denna psalm instrumentellt med elorgel - kom inte och påstå att jag ej uppoffrar mig för er)

För att verkligen inte bara sjunka ner i deprimerade träsk har jag gjort närande föda. Här, som Catzo uttryckte det, koriander med lite soppa. Närmare bstämt nudelsoppa. Det var så innerligt gott, kan jag berätta er. Igen låg magin i koriander, lime, chili, lök, vitlök, ingefära. All magi ligger nästan alltid i örter, citron, ibland lime, vitlök.

Har funderat på varför det alltid finns av dem som tycker att någons aktivitet är bort från deras passivitet. Att a) man borde nu bara hålla käften eller b) man tar upp helt enkelt fel saker. Som jag skrev på FB:

Hej, vet ni va: jag har ett förslag åt alla som menar att "man" alltid tar upp "fel" saker och att man "borde" tala mer om "annat". Ni kan lyfta upp dessa saker ni anser blir så sorgligt förfördelade! Det är det som är så fint med åsiktsfrihet, alla får och alla kan. Om någon helt fräckt förbiser något som är din hjärtefråga i förmån för sin egna hjärtefråga, svarar jag: vad bra att du har en passion och ta upp det direkt, helst nu. Bättre att sätta tiden på att formulera en åsikt, en bild, en faktaruta, en barrikadförklaring om saken du vill att folk skall fundera på och/eller veta, än att skriva ett klagomål om att någon IGEN inte tagit upp ditt perspektiv.

Har helt övergått till att använda ballerinan, världen och vintern, du vann inte alls. Kan berätta att det är ballerinan "helt för tidigt" eller jag i allmänhet som får vissa äldre damer att se så fruktansvärt surt på mig. Intressant.

Har druckit kafi på Thalia. Är nog sjukt upprörd äver att namnet bytt. KAFKA. Café Kafka. Finns det något namn som kunde möjligtvis vara bättre? Svar är nej. Däremot tycker jag om soffan.

Har besökt min systers sjukt vackra hem. Allting gjort och skapat av hennes mycket begåvade man, som lönar sig att anställa för allt som innefattar design, skapande och snickeri.

Lite som det lönar sig att köpa tavlor av min andra syster, min mycket begåvade och bästa konstnär.

På veckoslut får man veckoslutsfrukost. Jag har en djup förkärlek för brieostfyllda croissanter. Med andra ord har jag en djup förkärlek för SMÖR. Det är faktiskt godare än "what skinny feels". Att släng nu i väggen det där gamla Kate Moss-citatet.

Veckoslutet gick också i helt grym träningsvärk. Hade gjort nytt träningsprogram och plötsligt var jag nästa dag nästan förlamad. Promenerade varje dag för att få bort den, men måste ha sett ut som någon som deltar i silly walk-tävling. Trottoarkanter var katastrofer, nedförsbackar omöjliga Kuba-kriser. Jag måste sänka mig ner på toalettsitsen med hjälp av att hålla mig hårt fast i lavoaren. Kände mig värdefull och hel.

Gjorde mezen för att fira lördag. Var så sjukt gott. Gjorde bland annat honungsglaserad kyckling som var galet gott och parmesangratinerad aubergine som jag ej tackade nej till. Har för övrigt hittat de bästa oliverna i världen från S-market (!), vitlöksfyllda sådana.

Nästa dag firade vi min roliga och fina mamma, som fyllde år.

Fick ännu nästa dag (och dagen efter det) njuta av lördagsskapelser.

Skriver gradu.

Har varit den där störande människan med helt för god lunch med sig till jobbet. Har för övrigt funnit ett gott koncept för nepalesisk och indisk restaurangmat: man får ju så vansinnigt mycket mat att det skulle säkert nära en medelstor by. Brukar vara dålig att be med mig överbliven mat, men har insett att det är perfekt som jobblunch nästa dag. På bilden ser ni ej nepalesisk mat. Det åt jag i går på lunchen och var faktiskt så vågad att jag inte fotade maten. Undrens tid är ej förbi.

Gårdagens middag var ett marthadåd, bara kylskåpsgömmor länsades. Skall snart ta igen skafferiutmaningen, att i en viss tid bara göra mat på det man finner i skåpen.

P.S. Lägg gärna märke till den perfekta avocadon. Att öppna och finna den ultimata avocadon är som att få en överraskningspresent och ömhet av Lifvet.

Och plötsligt ramlar vi in i denna dag. Är hemma och skriver akademisk text för att lindra och tysta ner det där envisa och absolut eviga dåliga samvetet och självhatet. Måste äntligen bli färdig. Råd till alla: börja ej jobba innan du fått din gradu gjord. Om du inte är typ som Supermannen eller Alexander Stubb får du det bara inte gjort.

en vecka som varit
3

Våren har klängt sig fast i mig med melankoli och trötthet. Det tycker jag är ganska fräckt, med tanke på att jag är Den Stora Vårvännen.

Jag har bekämpat det bäst jag kan med promenader, jobb, studier och världens bästa sallad.

Den salladen gör allt lite bättre. Mmm, koriander och kikärter, blir det bättre?

Svaret är ja: servera världens bästa sallad i världens bästa sallad. Spenat, sockerärtor, lax, balsamico av orgastisk klass.

Jag har hunnit ta i bruk ballerinor och tänkt på att det inte borde vara för tidigt i början av april. Blåsippor ute i backarna står och ni vet hela den faderullan. Jag vägrar befatta mig med de realistiska signaler min omvärld försöker sända mig.

Jag deltar helhjärtat i massfenomenet "fota sin pastelltulpaner". För vet ni vad? De ÄR ju så vackra. När jag traskar hem med en knippe tulpaner känns stegen lite lättare.

Jag har virat in mig i marina mönster och hängt aplar runt min hals.

Leopard alltså. Vad blir inte aningen roligare med lite leopardprint? Sedermera följde leoparden med på lite vittvin och spel.

På grund av söndag försöker jag delvis skapa renhet och balans runt mig genom att städa (check), delvis genom promenad (megacheck, jag tillägger ett tyvärr, på grund av snöfallet som började under den promenaden) och mat (check in progress).

Det skall vankas pizza i detta hushåll, pilutta dig, alltför starka balansen och renheten.

Just nu: tomatsåsen skapas. Italiensk tomatsås, vin, vitlök, chili, basilika, flingsalt och svartpeppar. Snart skall jag testa min nyfunna zenhet genom att baka pizzadeg. Deg och jag passar sällsynt dåligt ihop, jag får oftast ett medlemåttigt nervsammanbrott.

Så än en gång har jag inget verkligt att klaga om, utom en känsla i maggropen som viskar småledsna saker. Bättre att bullra på, bara.

det handlar om förväntan och vårmelankoli

Känner att jag helst levde i en tecknad serie eller i världen som härskar i "Who framed Roger Rabbit?". Jag känner mig som en Karin Boye-dikt inuti, en som handlar om odefinierbar längtan och rädsla. Våren är en melankolisk tid, jag säger då det.

så går en påsk i från vårt liv och kommer aldrig åter
1

Nu skall vi ta en riktigt fet väg genom dagarna som stämplats påsk. Mest bara bilder på mat, fast jag lovar och svär att jag gjort en massa annat också. Maten kan ju inte rå för att den är så estetisk och enkel att fota? Och det ger bara en aning oroande inblick i dagens melodi - upplev din vardag genom en lins.

Men om vardagen är så här smaklig upplever jag att problemet är marginellt. Sesamlax med avocado och wasabi-limesås förgyllde fredagen.

Med egna liljevita händer slevade jag ihop citronpaschor för lördagens brunch.

Och brunch blev det på lördagen. O, så det blev. Så här kan det se ut när den förbereds.

Så här kan den se ut färdig. Alla sallader var verkligen goda, men kanske den ändå bästa: blanda kikärter, bulgur, avocado, tomater, vitlök, lök, spenat, koriander i härlig röra, gör sås på citronsaft, olivolja, dijon. Flingsalt och peppar, fääärdig, och dödens gott ungefär.

Croissanter, smoothie och olika safter gör bruncher bra.

Bröd med gullig omkrets.

Smör med flingsalt är syndigt gott.

Efter festen, tomma kakfat, espressomuggar och skumpaglas. Och min älskade stol, förstås.

Svärmor lämnade efter sig choklad.

Vi fann det vara gott. Som extra bonus innehåller de guld och silver.

Lite lamm hör påsken till. Lite som vitlök.

Det var så gott att jag kunde ha gråtit.

Under en av promenaderna fann jag älskade eviga elden omringad av en evil circle. Min teori är att den skyddas av allt det roliga vi haft runt den och alla laskor skumpa. Snö kan ej växa där.

Pappa hade i vanlig ordning skapat estetisk påskmiddag. Där satt vi i timmar och var högljudda.

Massa bestick och honungsmelon med rucola.

En fårfiol. Får alltid Bröderna Lejonhjärta-känsla av fårfioler. Hubert ger en åt Skorpan, faktiskt, innan hans flykt över bergen. Känner mig alltid en del av uråldriga traditioner och lägerledar och så när jag äter fårfiol. Andra ser mig som en del av mordiska traditioner som dödar och torterar djur. Bröderna Lejonhjärta känns myisgare.

Tulipaner och påskägg.

Dadlar med marsipan.

Mammas och pappas fantastiska kitchbalkong. Och darling mama läser förstås samma böcker med samma frenesi som jag. Vi har alla fått nördgenen.

Promenader och kaffe. Och herre, hav, öppet hav, i sikte!

Lite vittvin har väl aldrig skadat någon?

Alltså färska bär, jag har saknat er.

Kaffe på Mattolaituri, där vilade ögat. Med samma vän traskade vi med paranoida steg över isen och lovade varandra dyrt och hederligt att detta fick bli sista ispromenaden. Kaffe på klippa kändes märkbart tryggare. När man ser öppna havet känns isen inte mera som en hållbar lösning. Mer som en hålbar dito.