Jumppa bör man, annars dör man. Påstår de.

Sitter och filosoferar över VAL och SJÄLVBEDRÄGERI.

Till exempel den eviga paradoxen om tränandet. Man bör för annars dör (man), det kostar, vilket är bra för då är det så att säga mer tvingande*, samvetet vet om att man betalar för sitt dyra gym och samvetet vet också om annalkande död ifall man inte rör på sig. Man vet att det efteråt kommer att kännas som för Pikkutassu när han hittar den där dalen efter alla äventyr ute i dystopi-dinosaurland och han stoiskt låtit bli att äta sitt enda jävla blad. Med egen liten hjärna har man tänkt ihop allt detta och köpt sitt gymkort.

MEN ÄNDÅ skulle jag hellre bli här på min soffa. Har ju planterat mig så väl och stadigt här efter dagens strapatser. Och jag bannar mig själv, parallellt både över min lättja och över att jag tvingat mig själv i denna paradox-situation genom att köpa det där kortet, annars skulle jag gladeligen kunna fortsätta frodas här i soffan. Med bara den abstrakta och avlägsna tanken på att jag kanske kunde gymnastisera som sällskap. Nu realiserade jag det hela och herregud, det är kallt och krävande i denna värld.

Att en sådan litania.

* DÖDEN är liksom även mer tvingande, men känns ju himla abstrakt som tvångsmekanism.

Ett sorgligt häj för att illustrera denna klagovisa:

lämmeltåg av smoothie

Kanske ett av de bättre sätten att börja en dag är med en smoothie. 

Gör ungefär så här, blanda följande i en kanna eller bunke:

1. Alltid frysbär, av ett slag eller helst flera. Jordgubbe, hallon, blåbär, svarta vinbär.

2. Banan

3. Kiwi/mango/äppel/avocado

4. Saften från några citrusfrukter

5. Färsk mynta eller koriander

6. Naturell yoghurt eller turkisk yoghurt (går att lämna bort, sätt i så fall mer färskpressad apelsin)

7. Kokosflarn

8. Om du är en vän av ingefära kan det vara gott med färskriven ingefära, om du har en saftcentrifug är t.ex. morot eller annat sjukt gott

Sedan mixa. Innan du dricker, lägg i linfrön. Håller bra i kylskåp och dig frisk som en daggfrisk nyponros.

Kombinera gärna med te.

årets önskemål

Det är inte ens två veckor till Den Stora Karin-dagen, så jag känner att det är dags för årets lyxlista.

 

Armband av Hermes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den ljuvliga korallstolen av Hay. Petar på den på Stocka med jämna mellanrum och försöker motarbeta enormt habegär. Den skulle ju passa perfekt i vårt vardagsrum, perfekt. Går dåligt ihop med den avhållsamhet man borde idka efter bröllopsextravagans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klassisk Chanel.

 

 

Den perfekta kamelrocken.

Ljuvliga tröjor.

Hundvalpar.

 

 

 

 

 

 

Denna tapet.

Detta hår.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna attityd.

I really don't heart you

I dag känner jag så här (minus ett stort leende) gentemot YLE som blåser livligt och glatt i homofob-brasan. I kväll skall vi alla vara stolta övre public service som ger oss det djupreflekterande LIIKAA HOMOTUSTA-diskussionsprogrammet. Samma kanal gav oss tidigare i veckan det redan klassiska stolpskottet "Får barnets lärare vara homo?".

Jag betalar YLE-skatt med glädje, men öppen homofobi och nertrampande av de små gryende hoppen om människovärde är oacceptabelt.

en söndagsbrunch

Denna söndag bjöds det på brunch åt familjerna som tack för all bröllopshjälp. Om hjälpen är episk behövs det en episk tackbrunch, kände vi.

Så på lördagens ställde jag mig som en god fru i köket och bakade och kokade. Här vevar jag ihop min cupcakesmet.

Caprese på cocktailstickor. Cocktailstickor är egentligen sjukt åttiotalistiskt, HEJ ANANAS OCH PRINSKORV PÅ PINNE (helst fastsatta i en halv vatenmelon - igelkottstyle), men med caprese fungerade det riktigt bra.

Sallad med vattenmelon, feta, avocado, mynta, rödlök. I stunden jag pusslade ihop min sallad var jag aningen rädd för mitt mentala tillstånd, att får man liksom vara sådan här? Den perversa njutningen jag får av det estetiska och goda kan inte vara helt normal.

Gjorde små och nätta smörgåsar (eller SNÖRGÅSAR som jag försökte humorcharma min omgivning med, ingen föll tillräckligt menar jag, hälsningar från Humormästaren). Mycket bra, kan rekommendera: egen pesto, dijon, basilika, mozzarella, gouda, goda charkuterier (inte i slemförpackningar, lösvikt). Sedan ställde jag dem i kylskåpet och pressas ihop under tyngd för att sedan vira smörgåspapper och knyta snören runt dem i hundra år och igen fundera på min inre hälsa.

Bjöd på lantbröd med olivolja, balsamico, tzatziki, feta och rucola. Enligt renodlad luthersk lära borde man väl inte få gråta av glädje när man äter mat man själv tillrett, men jag sket (som vanligt) i Luther, den mansgrisen och ärkehataren av allt som är gott. Pilutta dig, Luther, bjuder inte dig på brunch EVER.

Bjöd på köttbullarna som syns på bilden, en nyfunnen bekantskap. Har efter flera år de facto lyckats hitta garanterad köttbullsframgång, så måste förstås direkt börja äventyra och söka nya köttbullsinfluenser. Dessa är väldigt bra, sesamköttbullar med asiatiska undertoner. Rullade ett flertal, men de blev dåliga på bild på grund av så bråttom med livslevande gäster, hann inte fokusera tillräckligt på att till exempel fota min mat (vinner annars heller inte uppskattning i föräldragenerationen, har jag märkt, de tittar på mig som om jag behövde Freud å det snaraste). Så därför en tidigare bild på bullen, här med avocadosallad med en riktigt ypperlig lime-koriandersås, rekommenderar.

Vi ordnade en yoghurtbar, förstås.

Dryckesbaren med safter och smoothie.

Jordgubbscupcakes. Hann ej smaka på dem under brunchen utan först efteråt när jag låg nerbäddad i min soffa och såg på L word eller något annat lika utvecklande och intellektuellt söndagsstimulerande. Då var Luther igen min vän, för jag frågade ödmjukt av min man hur ingen lovsjungit mig tidigare under dagen då de ätit mina cupcakes, för de var så infernaliskt goda. Jag har utvecklats på denna bageribana, senast trodde min mor att mina cupcakes var en postmodern och ironisk konstinstallation. Min systerson var krasss och menade att de är lika goda som senast och faktiskt lika fula också. Jag menade att han är färgblind eller har inget sinne för nyanser, senast var de faktiskt neonröda och giftblå.

Bordsvy. Tabouleh, frukter, ägg, marshmallows. I annat bjöds det också på ostar, tzatziki, oliver, croissanter, marmelad och olika kaffen förstås.

Och massvis med macarons.

Samt te med mynta.

Jag hade egentligen tänkt och också gjort allt färdigt för grillade avocadon med pico de gallo, men alla började titta på mig med blickar som indikerar att man värderar ens intelligens i mindre uppskattande anda, så jag gav upp den tanken. Världen var också otacksam och ville inte ha champagne, men jag känner att den ädla drycken ändå hittar törstiga munnar, så ingen fara skedd.

Snipp, snapp, snut, now this brunch tale is slut.

en fransk studie

Det blev lite som med latmans julljus, det här med min höstiga header. Har hela tiden tänkt på att byta den mot somrig och superfräsch sol/bad/boll-aktig header, men nu är det, vips bara, höst och det finns ingen egentlig orsak att längre byta den.

Om jagskulle ha varit en annan, lite mer internet-energisk, version av mig själv skulle jag kanske ha valt en av följande sommarbilder:

Verket kallas: mitt Medelhav och jag part deux.

En eftermiddagspicnic på balkongen i Nice.

Saltvattenhåret i Nice. Alternativt förvandlades jag helt oförhappandes till Bonjovi från ttiotalet, man vet inte riktigt.

Världens största solhatt och jag. Sedermera har den mycket vackra persikofärgade hatten blekts till en "tilltalande" tantbeige.

Semesterböcker från den ljuvligaste bokaffären någonsin, Shakespeare and Company i Paris.

Marknader i mängder.

Verket kallas: kulturtantansrevolutionen i Nice.

Calanques i Cassis.

Med fötterna i Medelhavet i Marseille.

Frukostar på La Palette.

Ett pinkt häj från Marseille.

Pyttegångar för pyttefolk  Lyon.

Inte-alls-en-pytte-hamn.

Utsuddade väggmålningar i Lyon.

Ursolade pasteller i Marseille.

Chilla i parisisk park.

Glass i mängder.

Gifta sig med blomkrans i högsta hugg.

Att återvända efter bröllop och frankofil resa. Det känns så där.

you're from the 70's, but I'm a 90's bitch

En bild för att förklara mitt förhållande till min egna blogg (kanske världens mest tilltalande anteckningsbok, köpt på Pompidou):

P.S. Det är jeetekiva att vara gift.

so long and thanks for all the fish

Denna fru skall bege sig mot Frankrike och är så innerligt lycklig. En pussbild från parken på det hela (all hail Tubbs).

Att det kan vara roligt att gifta sig!

Miss hautamäki, I presume?

Mina absolut sista timmar som fröken Hautamäki tillägnas leopardnaglar, fransk feelismusik och lämpligt vulgär rap. Vi har morgonpromenerat efter champagne och jag lär påminna om en mycket överenergisk och glad dvärghund.

Att man kan vara lycklig.

Här en bonusbild på rosenresa till mormors rosenträdgård. Vi tänker att vi gärna har henne närvarande i form av undersköna blomster.

antero on vähän väsynyt

Bröllop snart, must not weep. *

Under tiden får ni underhållas av eder superegna Smilla som (världsalltets fulaste) man - världens bästa möhippeidé, på världens bästa möhippa. Låt mig presentera: Antero från Orimattila, alfa, ei mielellään.

Som en påminnelse om hur jag verkligen ser ut, med mindre skägg, lila ögonskugga under ögonen och lite mindre uteliggar-gelat hår.

* Egentligen är allt lugnt, är lugn och sedesam. Men måste medge att så kallade worst case scenarios börjar muntert hoppa omkring i mitt sinne om kvällarna. Kan räkna allt som kan gå fel istället för de där klassiska sömnfåren. Men fear not, my jungle friends, jag är stark och jag är modig och jag är snart gift.

Karin Palmén

I would drape myself in velvet if it were socially acceptable

Nå mig gärna, karin.hautamakiATgmail.com