en bild från berlin

Alltså den här bilden Catariina tagit. Blir SÅ GLAD av den.

Det är så här det känns när det är trettio grader varmt i Berlin, du är där med bara bra människor, ölen är både billig och god, du har simmat i Spree för att det är SÅ HETT och din trampbåt tillåtit det och du vet att fast den bästa dagen är bakom dig finns precis hela kvällen och natten framför dig i en percis lika rolig stad som på dagen (om inte roligare). Och du är hemskt fri.

 

Ookej, den är gigantisk, tar itu med det senare.

halvstång

Just nu lever jag i en fas som bäst betecknas av dåligt samvete. Och hujedamig så illa jag tycker om att känna samvetsklump i magen mest hela tiden och om jag glömmer den så påminner den om sig själv i de mest osökta tillfällena.

Helt kallt och rått och utan alls fråga om er eminenta åsikt skar jag bort blogginlägg från samvetslistan.

Men egentligen är allt hur bra som helst. På jobbet är det fart men så jag älskar det! Tycker så bra om att jonglera, fokusera, prioritera, skriva och tänka snabbt, skapa synteser, se helheter, bryta ut det vitala ur helheterna. Det är vissa saker av det där utanför jobbet som börjar tynga och som jag måste börja kontrollera. Framtida-Karin skall ha det lite bättre på den fronten, det lovar jag dig.

Och inget samvete i världen skall i kväll hålla mig borta från skumpaträff med vännerna, ha!

höstlista

Är uschlig och aningen förkyld, universum tyckte måndagen kanske blir bätter av det!

I och för sig fick jag fira septembers första måndag i så höstiga tecken det går. Förkyld i ett grått Helsingfors, invirad i världens största halsduk, sopplunch på Qulma.

Hösten är här. Därför drömmer jag mest om världsfred och inredning. Sikta mot stjärnorna, kamrater!

Just nu värms jag av tanken på:

Arteks tidnings/vedhållare, i vitt eller grått (lägg ännu till en kakelugn så spinner jag som en värmekatt):

Arteks klassiska bänk.



Tavelhyllor.


Fina planscher.



Grått, vitt och enkelt. Och lampan, tack.




Nytt och myckt tjockt duntäcke.


Oiva tekanna.
 



Att sånt. Glad höst, liksom.

passi on hedelmä

Så bråttom att jag hinner knappt andas. Och så inbiten bloggare är jag inte att vitala funktioner som andning får bli sekundära fram om blogginlägg. Borde kanske omprioritera, för jag TYCKER ju nog om er. I och för sig har jag ett galet passionerat förhållande med livet också.

Jobbar på för ert språkliga bästa, utför kommunalvalsbehövligheter, planerar seminarium om säkerhet i staden, skriver valkampanjtexter, möter vänner, skriver kolumner, ligger i soffan, vandrar sminklös omrking (någonstans måste jag börja spara in tid - mejk och hemmet har jag gett upp) och går på möten. Och bröllop, kärleksfester utan like i sekelskiftsvillor!

Snart, riktigt snart, skall jag ta det lite lugnare. Jag lovar.

att vara eller icke vara, det är verkligen frågan

Får oroade förfrågningar om mitt hår är svart i det riktiga livet. Nej, det är det inte. Mera en charmig grå.

Annars upptas mitt gråa huvud av statsandelar, indikatorer, totalförnyelse av hemmet (som just nu lider av sin metamorfos och går under epitetet: "kackaråddig" - och om mitt hem vore en tonåring lagd åt det angstigare hållet skulle den just nu vandra omkring håglöst och recitera Tegnérs deppigare alster. Eller bara Hamlet, till exempel).

ett hår

Har nytt hår. Påstår att det är typ svart, minst! men alla påstår att det är ganska ljust. Skickar också paranoida textmeddelanden åt vän:

"ju mer jag jumittar: diggar håret, men nog är det ju GRÖNT".

Man kunde ju tycka att det finns viktigare saker att lägga sin tid och hjärnkapacitet på. Man kunde ha rätt.

måndagssadism

Det är måndag och veckan tänker vara fullspäckad. Som tur är jag utvilad som en vilosemester ungefär, jag ÄR vilosemestern.

Är äckligt taggad inför veckan och alla möten och planer och texter som skall skrivas. En sådan man vill andligen picka på med en lång och ganska vass sticka, om måndagarna i alla fall (om man inte själv råkar vara personen i fråga).

jubel

Mina ivriga små apungar!

I coola blasévärldar anses veckodagsiver mycket tröttsamt. Som tur delar jag inte denna både cyniska och hårda världssyn. Jag är glad som en porlande vårbäck över en veckodag. Kunde nästan knåpa ihop en hemsk "livsvisdom" och klistra in den på solnedgångsbild eller annat pseudodjupt (men bara nästan, det finns tillräckligt av Coelho-förskräckelse i denna onda värld).

Vad jag vill komma till är fredagslyckan. Framför mig ligger oändliga oceaner och eoner av fria dagar.

Jag skall bland annat fylla dem med middag på Patrona, utehäng, helst simhäng, böcker, frukostar och kanske någon bubbeldryck. Samt kommunalvalsförberedelser. Tycker ni att något inte riktigt hör in i gruppen?

häda häda upp, häda häda ner

Voj, mitt Finland.

Mannerheim har hädats, skriks det nu. Finskhet har hädats, vrålas det. Vår historia har hädats, rasas det.

Jag följer med skräckblandad fascination debatten och kan inte låta bli att tänka på vissa skämtteckningar om en viss profet. Samma folk som nu skriker hädahäda, skrek då chillachilla om reaktionerna kring teckningarna. Samma regel gäller helt tydligt inte dem. Än en gång.

P.S. Och jesus kristus, Mannerheim måste sluta göras till... ja, jesus kristus.

en morgon i mitt hem

Ibland tittar världen på en en morgon och bestämmer sig för att vara omtänksam och snäll.

Ibland är världen inte alls en universell ande av välvilja, utan en pojkvän som gömt frukost på olika hyllor i bokhyllan man sover brevid. På en hylla, ovanför bara bra böcker (och några dåliga) finns en liten, liten tallrik med ett kokt ägg. På en annan hylla finns en blå mugg med hemmagjord smoothie. På en tredje hittar du dryck.

Det känns bra i magen att vakna till dylika morgnar. 

Karin Palmén

I would drape myself in velvet if it were socially acceptable

Nå mig gärna, karin.hautamakiATgmail.com