tjejiga dagar

Är en trasa, men en prickig trasa. Och då är ju många saker ändå ganska soliga.

Har sovit goda tre timmar och då har jag inte ens barn att skylla på. Endast en hunger efter böcker och ord. Slukar ord och artiklar om nätterna nu och böcker om allehanda företeelser. Blir både hudlös och pur eld av skrivna ord och tankar.

Och går på koffein. Har börjat dagen med att statistiskt betrakta mäns tendens att tysta ner sig själva i nära förhållanden, funderat på analysnivåer och intern balans mellan analysnivåer och slumpvariabler som metod att bestämma mängden relevanta faktorer i faktoranalys.

Ganska tjejigt bra dag, trots allt.

får jag lämna några blommor – ett par rosor i din vård

Mina vackra valentinrosor.

Min mor älskar Nils Ferlin och har lärt mig älska samma gode man.

Mamma sjöng ofta:

Får jag lämna några blommor – ett par rosor i din vård,
och du må ej varda ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
- den är underlig den rosen min kära.
- – -
- – -
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
- men då blommar den rätt länge, min kära.

Och mamma sjöng med sin höga och kanske ganska darriga stämma och alltid lika innerligt. Och jag låg med huvudet i hennes famn och vilade trygg i henne. Det var fullkomliga och lugna stunder och stunder då jag som annars var som kvicksilver var både tyst och stilla. Väldigt närvarande, med en mamma som var själv så innerligt närvarande i den stunden.

ljusröda dagar

Har varit en fantastiskt mycket mer magsjuk version av mig själv än vad vore önskvärt.

Därför delar jag istället med mig fräscha och ljusröda bilder. För att kompensera.

En smoothie för att fira hälsans framåtmarsch.

Att tillreda en smoothie. Trevligast i kanna, som man sedan kan slänga i kylskåpet. Eller lägga, för att vara helt ärlig, mindre aggressivt och mer sanningsenligt.

En vy från dagen då jag ännu rörde mig i yttervärlden. Har ej sett solen på två dagar (gollum, gollum).

Något som sprängde mitt universum och mitt förstånd. En helt ny värld, en plats jag inte visste fanns.

Ett stycke pastasallad för att fira den fasta maten.

I morgon, världen, ämnar jag återvända, likt en icke-spyende fågel Fenix som stiger upp ur en hög med, ja, inte aska i alla fall.

En X3M-gate

Kort och gott: mycket gott erbjuds via kanalen i fråga. Jag ser framemot deras arbete mot sexism, för tyvärr behövs den. Inte definitivt i allt deras alster, men i allt för mycket.

Tycker X3M har byggt upp en något inåttittande grupp, var några manliga karaktärer lyfts lite högre upp och blir därmed lite mer berättigade att också göra övertramp. Vi kunde kalla detta en manlig hegemoni, för alltid irriterar det någon.

Tyvärr har detta också inneburit att kritiken inte riktigt gått fram, eller så har det i alla fall verkat. Att man avfärdat riktigt seriöst menad kritik med att den som kritiserar inte har humor, med att förlöjliga, med att ironisera kring att inga skämt mera tillåts på grund av dessa klagande torrbollar. HUMOR blir en så perfekt barriär mot kritik och alla, enligt den egna definitionen, humorlösa kan dra något gammalt över sig och tyst skämmas.

Att fundera på: när allt fler som är i den egna målgruppen kritiserar och försöker påverka - skulle det inte vara skäl att lyssna och lystra? Att fundera riktigt på allvar vad det är de försöker förmedla? Speciellt då detta gäller en statsägd radiokanal. För det gör det mer komplext och ansvaret större, att som representant för statsägt medium göra påhopp mot enkild bloggare eller peka ut feta människor som mindre värda eller stärka skadliga stereotypier kring genus.

För tillfället sportar många anonyma med att själv komma med okonstruktiva påhopp mot X3M och det är också avskyvärt. Men där finns också verklig kritik att begrunda. Läste redan ett inlägg om hur kritiken kanske borde avfärdas, att alla bara plötsligt fått för sig att kanalen är dålig och att denna kritik är också att sparka neråt. Nej, enskilda medborgare har rätt att kommentera och kritisera och att bli lyssnade till. Många har länge försökt nå fram med sin åsikt om att många tendenser på Radio X3M inte är särdeles sympatiska alls.

Vidare tror jag att detta är ytterligare ett tecken på vad som sker när medier inte mera har ensamrätt till, ja, medier. Det är mycket lättare att komma med kritik i dessa dagar, då man inte behöver skriva ett brev eller insändare för att nå fram. Det kan också kallas demokrati, att läsaren får mer interaktivt påverka och man måste ta en tillräckligt stor massa enskilda lyssnaren på allvar. Att låta bli det allt för länge leder kanske till just liknande situationer vi har i dag: att bägaren rinner över och all den kritik man puffat genom åren relativt resultatlöst sprutar ut på en gång.

P.S. Vi måste alla förstås bli bättre med att handskas med möjligheten att så enkelt kunna lämna vår åsikt på interwebbens vågor. Även där förespråkar jag ansvar för det egna ordet och att komma ihåg att orden mottas av verkliga människor och all sort av hatprat hör inte hemma någonstans.

skriet från vildmarken

Känner mig ensam som en hessisk stäppvarg här på bloggen. Jag kunde skriva en Kent-låt om min ensamhet. Jag är lilla prinsen på en avlägsen måne och ritar snart låtsaskompisar åt mig själv. Är Alfons Åberg. Är Mary Wollstonecraft i 1700-talets feministiska klimat. Är grönt tänkande på åttiotalet. Är mot slavar i 1830-talets Atlanta. Är för arbetarrättigheter i bomullsfabriker och kolgruvor år 1807. Är mot Marry Me i Finland år 2013.*

Med andra ord: kom tillbaka, kära ni. Monologer i all ära, men SÅ fylld av mig själv är jag inte.

Eget post scriptum åt Basse: ja, ja, jag tar bort gif:en och visar LÄSARVÄNLIGHET.

* DISCLAIMER KANSKE BEHÖVS I DESSA DAGAR: dessa är hypotetiska exempel på ensamhet, inte nödvändigtvis mina personliga åsikter. Skit i slaveri, Marry Me väcker känslor i dessa dagar.

bilderbloggen

Jag har tilltalats av Bukowskis ord.

Gjort goda soppor.

Som vanligt ätit ypperliga frukostar.

Njutit av tulipaner.

Skapat grönt runt mig.

Ätit sjukt goda sallader.

Verkligen, är helt beroende av tilltalande frukostar.

Haft runda kragar.

Väntat på att nejlikorna skall slå ut.

Gjort palak paneer. Inte vackert alls, men gott.

Sedan blev det veckoslut och jag var trött och uschlig. Min fredag bestod av Buffy och en soffa. Nästa dag sedavnlig lördagsfrukost.

Jag hade köpt en grenadilla. Jag experimenterade med hur den bör öppnas. Den påminde mig väldigt levande om Alien. Mjuk, porös hud, med mjuka, ostlikande tentakler, som sakta dras ut ur det köttiga innanmätet, som påminner starkt om grågröna och dallrande ägg, evigt redo att hoppa på ditt ansikte och lägga ägg i din mun. Men gott var det.

Allt var prickigt, ganska trevligt och ljust.

Lördagkvällen gick i lika rockiga tecken, under tre täcken. Och TOTORO.

I dag åt jag frukost och läste jag tidningar i sängen. Sängen ligger på Andra Sidan av bokhyllan,  skamsidan av hyllan. Minus Tove, förstås, det är bara bra.

Söndagen: en bra dag att städa, lyssna på musik och dansa vänt omkring.

Bland annat så här ser det ut i hemmet.

Min fina tavla.

Och sedan är det plötsligt söndagkväll, och i morgon är det måndag igen och vardagen är här. Veckan tillägnas åt gradu, jobb, möten och förhoppningsvis kompisträffar.

I AM TARZAN

Jag tycker så infernaliskt illa om allt som sorglöst klumpar ihop individer i formlösa berg av homogenitet. Mycket målande exempel, säg, kvinnor eller män. Att tre miljarder individer skall bära på magiska och gemensamma drag, som gör att de som grupp har en intern hemlighet och en viss natur

Gammalt sociologiskt och ekologiskt faktum: skillnaderna inom populationer är alltid större än skillnader mellan populationer. Människan blir farligt blind när hen inbillar sig att det finns förklarande och mystiska band inom en grupp som man betraktar utifrån.Vidare tenderar människor att uppleva "egna" grupper som internt diversivare (vi är individer framom en grupp som handlar enligt sin natur) och andra grupper de inte tillhör som mer likadana, vilket lätt innebär att man förklarar deras beteende utgående från deras gruppillhörighet, inte individuella upplevelser och drag. Med andra ord klär man av lite mer av varandras mänsklighet och aktörskap, vilket kan höra till det farligaste människor kan göra en annan.

Det är så väldigt enkelt skett, det här med att infantilisera en annan grupp. Att förenkla och därefter använda sin egna förenkling som argument mot deras självbestämmande eller kapacitet. Värsta är att dessa förenklande grupptillhörigheter är så lätta att ta åt sig, även för grupperna själva.

I dag ser jag igen av de charmerande "I AM WOMAN"-posterna på kära FB. I stil med "I push doors that clearly say pull, I laugh, I forget instantly,  I count on my fingers in math, I cry a lot, YES, I'M A WOMAN, repost if you're proud to be one. Come on, ladies HJÄRTA SATAN."

Gråt hjärtans gärna, räkna med dina fingrar som hjälp, glöm på, tryck på dörrar bäst du kan, men sluta klumpa ihop tre miljarder och sluta göra dessa ting till något som skapar mytomspunnen kvinnlighet. Personligen tycker jag beskrivningen kunde vara beskrivningen på ett barn, jag ser detta som att infantilisera vuxna individer, förenkla bortom förstånd, göra till naturvarelser. Jag ser det som en skymf mot min könstillhörighet och mot t.ex. alla matematiker som är kvinnor, en skymf för individens rätt att (relativt) fritt konstruera ett helgjutet jag.

Ett lika rött skynke är förenklingar av män (senast i raden STTK:s skräckpjäs till reklam för vårdledighet för män - mäns intresse för sina barn tycks enligt STTK bottna i att sola i kvinnors beundrande glans). Dylika förenklingar har också gjorts om till exempel etniska grupper, och stämplas lyckligtvis som grov rasism i dessa dagar ("den snabba och barnsliga negern", "den grymme och artiga asiaten"). Varför anser vi oss kunna klumpa ihop en även större mängd människor och tro oss finna något som magiskt förenar bortom könsorgan?

det kommer mera

Ja, och kanske vi så småningom kunde släppa den där tanken om att kvinnor inte kan vara roliga. Byt ut ordet kvinna mot valfri annan, mer eller mindre godtycklig, grupp så har du rasism och galna fördomar i en nätt liten ask. Men kvinnor, se, där får man på allvar filosofera kring huruvida de bara inte har tillräckligt med humor på grund av till exempel livmoder. Vänta, skall beställa snart tid till skallmätning också.

Annan relativt relaterad åsikt: ja, många av de nyare serierna som äntligen har kvinnor (flera, inte en sjukt snygg kvotkvinna som kissar Bechdel i hennes skarpsynta ögon) i fokus är urdåliga och fyllda av stereotypier in extenso. Men, som jag ser det: verklig jämställdhet finns först då när allt som behandlar kvinnor eller görs av kvinnor inte längre behöver skapa världen på nytt och lösa universums gåta. Då när en inkompetent kvinna kan bli chef, så där som inkompetenta män kan.

Fram till det tycker jag vi strävar efter att ingen som är inkompetent blir chef och at chefer väljs utgående från sina kvalifikationer, inte kön.

girlsgirlsgirls -

Länge har kulturalstrens största problem varit det att de skapats enbart av män. Länge har samhällets största problem varit att man upplevt att detta inte är ett problem, att det manliga förklarar det mänskliga, att det manliga inte bär sitt kön med sig och kan därmed berätta om Den Rena Människan. Berättaren och skaparen som varit kvinnor har arbetat mot väderkvarnar och om de mot förmodan vunnit har deras alster setts som en abnorm förklarandes en abnorm, det avvikande, det andra.

Åratal av tudelning i form av andligt och kroppsligt och vem som har tolkningsföreträde.

I dessa situationer är det enkelt hänt att någon ropar: men varför skapar då inte kvinnor mera? Varför tvingar de sig inte ut på arenorna? Ganska få är så kämpaglada att de orkar, om du har hundratals år av tradition mot dig, också i form av andras kulturella ryggrader (de kallar det ofta "natur). Hur påverkar det att aldrig se sig själv representerad? Hur påverkar det att aldrig se att det du representerar kan och får och syns?

Hur påverkar det att uppleva att där var andra representanter bemöts av hjälpande händer bemöter en själv väggar? Väggar som många anser att inte ens existerar, då de inte själva uplevt dem. Med andra ord är du också paranoid, missunsam och faktiskt aningen galen (kanke också hysterisk och borde lugna dig, läs här med fördel Linneas kamp för rätten att hävda sin åsikt). Tablå! Än en gång en kvinnlig upplevelsevärld skapad och berättad av andra.

Därför blir jag så själaglad av att se omkring mig i dag, i vissa skapande rum. TV-serien Girls som ypperligt exempel. Det är aktörskap och skapande, det är att ge taltur åt kvinnor, om kvinnor och mänsklighet och nakenhet och skam. Det är att ge blodad tand åt andra, speciellt kvinnor, att också själva få berätta sina historier och skapa, att våga ta utrymme. Girls har förstås utsatts för kritik bland annat för att den berättar om vita och priviligierade kvinnor. Skall alltså en serie som handlar om kvinnor plötsligt handla om alla kvinnor, bland annat över gränserna klass och geografi?

Är det specifikt kvinnor som alltid skall ta i beaktande ALLT, en för övrigt tacksam och fram för allt plausibel uppgift? Om kvinnor får man alltså inte berätta de specifika historierna, de individuella berättelserna? Det skall plötsligt spänna över ett helt kön? Jag kan plita ner en lista i bibelvolym som innefattar historier om väldigt specifika manliga berättelser, utan särdeles mycket bourdieusk vidd.

Jag säger att berätta på, berätta era egna historier och om era högst personliga upplevelser. Våga ta utrymme, för vi börjar se en uppluckring av vissa mönster. Kvinnor tar utrymme som människor, och fan vad de är roliga och äkta och aktiva. Fenomen som till exempel Girls och  whatshouldwecallme.tumblr.com (bloggar!) ristar in nya dimensioner i kvinnligt och mänskligt varande (något som kvinnor förstås alltid vetat funnits). Det är kvinnor som har ångest och ambitioner, festar och har ironisk och skarp blick, har kroppsfunktioner och är så oändligt mycket mer än vackra skålar för andra att fylla.

en söndagsstund

I dag är det söndag. Då kan man med fördel äta frukost i vårtecken.

Randiga servetter för att ytterligare sätta fart på allt som är vårigt. P.S. i smoothietecken: världsalltets bästa smoothie. Jordgubbar, kiwi, banan, lite färskpressad juice från apelsin, turkisk yoghurt, kokosflarn.

Har köpt en massa tulpaner och rosor, de finns överallt.

En stor bukett nejlikor.

Karin Palmén

I would drape myself in velvet if it were socially acceptable

Nå mig gärna, karin.hautamakiATgmail.com