Jumppa bör man, annars dör man. Påstår de.

12.09.2013 kl. 17:36

Sitter och filosoferar över VAL och SJÄLVBEDRÄGERI.

Till exempel den eviga paradoxen om tränandet. Man bör för annars dör (man), det kostar, vilket är bra för då är det så att säga mer tvingande*, samvetet vet om att man betalar för sitt dyra gym och samvetet vet också om annalkande död ifall man inte rör på sig. Man vet att det efteråt kommer att kännas som för Pikkutassu när han hittar den där dalen efter alla äventyr ute i dystopi-dinosaurland och han stoiskt låtit bli att äta sitt enda jävla blad. Med egen liten hjärna har man tänkt ihop allt detta och köpt sitt gymkort.

MEN ÄNDÅ skulle jag hellre bli här på min soffa. Har ju planterat mig så väl och stadigt här efter dagens strapatser. Och jag bannar mig själv, parallellt både över min lättja och över att jag tvingat mig själv i denna paradox-situation genom att köpa det där kortet, annars skulle jag gladeligen kunna fortsätta frodas här i soffan. Med bara den abstrakta och avlägsna tanken på att jag kanske kunde gymnastisera som sällskap. Nu realiserade jag det hela och herregud, det är kallt och krävande i denna värld.

Att en sådan litania.

* DÖDEN är liksom även mer tvingande, men känns ju himla abstrakt som tvångsmekanism.

Ett sorgligt häj för att illustrera denna klagovisa:

smilla smilla
Kommentarer (4)
Men jag igen säger att om man säger att först efter att du har städat ska du jumppa, så behöver man inte städa eller jumppa! Det är bäst! Bara ligga på soffan. Är en riktig rackare jag!
Tubbs17.09.13 kl. 15:35
Bra idé! Men på ett udda sätt tycker jag sen ändå om det. Iofs tycker jag också om att städa.
18.09.13 23:23
Jag tror det har att göra med att gymtränande eller liknande är förknippat med prestation (-sångest) För vissa är prestation en motivator att ta sig till gymmet, för andra blir det just prestationsångesten det som hindrar en från att gå till gymmet. Därför tycker jag att fokuset mycket mer borde ligga i att röra på sig överlag, motionera och idrotta enligt eget intresse. Alla är inte gjorda för att springa maraton, alla trivs inte på gym, vissa har svårt för yoga och andra är rädda för vatten. Huvudsaken är inte att ha ett gymkort, utan att hitta en motionsform som passar just en själv och som får en att må bra.
Alexandra18.09.13 kl. 14:05
Du har helt rätt, fokus borde ligga vid att känna efter och hitta det rätta för en själv. Har funderat mycket på skoljumppa och hur hjälpande eller stjälpande det kan utformas. Vi borde satsa mycket mer (kanske man redan gör det?) på att få elever att våga och vilja prova och vara mindre prestationsinriktade (hur högt, hur långt, hur snabbt) och mer på känslan av att röra på sig och må bra av det. För de som är bra på att hoppa högt och långt och snabbt, vi kan bara anta att de söker sig till de grenarna på fritiden (eller hjälpa dem hitta de grenarna) och därmed skulle fokus inte behöva ligga vid det på de allmänna gymnastiktimmarna. För ingen skulle få avskräckas att röra på sig, för riktigt på riktigt måste alla göra det. Och det är ju dessutom skönt, hur raljerande jag än må skriva om det.
18.09.13 23:28
Hej, vet att du just gift dej, är nyfiken på hur du ser på det här med namnbyte, var det självklart att du skulle ta hans efternamn eller varför valde du att byta? Svara bara om du vill. :)
Fridas Djurblogg07.11.13 kl. 01:18
Nej, inte alls självklart. Vi diskuterade det fram och tillbaka och då han har mer vägande skäl att behålla sitt och jag gärna har gemensamt namn så blev det så här. Namnfrågan aldrig varit en kärnfråga för mig, men jag hade nog tänkt att det får finnas goda skäl för att jag skulle byta och inte mannen. Nu råkade det sig som så att just denna man har goda skäl och jag förstår väl att han ej ville byta. Trots att det aldrig varit en viktig fråga för mig var det ändå svårare än jag trott. Mest kanske tanken på att jag blev en del av en så stor massa av kvinnor som byter namn utan att reflektera och/eller av tradition. Att någon som inte känner mig kan tro att jag gjorde detta av konservativa skäl. Att jag kanske ändå skulle lättare ha sett mig i gruppen kvinnor som inte byrer namn/mannen bytre namn. Men jag tycker bra om mitt efternamn, både gamla och nya och fram för allt tycker jag om mannen och delar gärna namn med honom. Och jag vet att jag funderat väl och vi funderat och mannen övervägde namnbyte själv. Annars skulle det nog ha blivit totalstopp på hela namnbytet, om han ej funderat på alternativet och också insett att det är en stor fråga för personen, om än inte kanske samhälleligt.
07.11.13 14:52
Tack för svaret, låter vettigt! Om jag skulle gifta mig skulle jag gärna se att vi båda hade samma namn, eller kanske dubbelnamn. Tycker ändå det blir krångligt om namnen är långa.
Fridas Djurblogg07.11.13 kl. 15:49

Karin Palmén

I would drape myself in velvet if it were socially acceptable

Nå mig gärna, karin.hautamakiATgmail.com