Har för övrigt gjort en Karin-klassiker och har helt oförhappandes karvat halva håret av mig.

Knips och knaps, sade saxen, härom kvällen. Överväger att växa starkare tålamod och konsekvensbedömning när det kommer till vissa ting. Så som mitt hår.

Andra saker vill jag inte lägga inom ramar av kontroll och konsekvenser. Man måste ibland få utbrista HUNDPENIS eller PENIS EI OLE PAHA i fel sällskap.

Veckans största jobbprövning förbi. Glädjen bor i min kropp, alltså är jag en glädjeflicka. Däremot jobbar jag bara för egen glädje (och alla finländarens väl, förstås, i bemärkelsen nationalspråk).

I annat tycker jag om solen, tövädret hånar mitt val av kappa istället för vintermundering à la Amundsen, jag skall snart dricka kaffe och har idag vittnat vikten av mediekritik live.  En så sjukligt inkorrekt HS-artikel stavades öppen för mig över lunch och det visade sig att allt som skrivits i HS-artikeln var inkorrekt information. Nu väcker det agg hos folket och ingen rättelse kommer någonsin att nå ut till samma publik. Jee!

Folk och fä, jag vädjar. Läs alltid med kritik i öga och sinne. Kom ihåg att alla slantar, även de som stavas Kony, har inte ens bara två sidor och medier, inte ens de vettigare, serverar färdigtuggad föda åt er.

På många sätt har veckoslutet varit just som Hangöveckoslut skall vara - långsamma, lugna, debatterande, läsande, bastubadande, strandhuggande, kaffedrickande, solkisande. *

På andra sätt är det inte alls bra, för min enda farmor är ju sjuk och sjukhuslagd. Och kraften tycks ha gått ur henne och det minnet som en gång kom ihåg alla barns, barnbarns och barnbarnbarns fördelsedagar och historier tycks inte mer alltid skilja åt generationerna.

Jag funderar än en gång på allt det där man borde och främst på allt man borde ha gjort. Plötsligt är en del av ens egna historia ett läckande såll och tycks gått förlorat och kvar finns ett mycket litet och kraftlöst stoft. Det käraste stoftet. Och hur fort det gick. Kanske hon ännu repar sig, men just nu känns det som om den lilla sköra är i all sin kraftlöshet så bortom livskrafter, bottenlöst sårbar och kär.

* Personlig debattfavorit: Game of Thrones - ljuvliga familjen Nörd satt och diskuterade och analyserade Game of Thrones åtskilliga gånger.

Jag har en känsla. Att denna dag kan bli riktigt bra. Gårdagen var mycket underhållande, trots sin skräckpjäs till kvinnodag, med Puttes, REVS-fest (det var mörkt och folk var ganska osäkra men hungriga) och kära, gamla och trofasta Ysin. Samt lite LARP-prat.

Sedan fick jag en kvinnodagspresent av en baron, min egna. Innan ni kastar sten på mig som sitter i glashus och försöker själv låta bli, kan jag lugna er alla och berätta att presenten var "PIMPPINI ON VALLOILLAAN. Naisiin kohdistuva seksuaalinen vallankäyttö.".

Det råder frid på jorden och jag planerar att detta veckoslut ta med mig den där baronen som ger bra presenter, min pimppibok och mina föräldrar till Hangö. Där väntar sublimt lugn, bastu och fiskmiddagar. Jag är ganska lycklig.

Vi har hunnit fram till den dagen jag har ett ännu svårare förhållande med än alla hjärtans dag. Kanske dagen jag har det mest ambivalenta förhållandet till.

Alla hjärtans dag kan jag med en klackspark skippa, det är ett mycket dåligt, om inte likgiltigt förhållande. Enda som stör mig där är människors hathysteri över en dag jag inte anser vara särdeles mycket att hänga i julgranen. Det är en "käringen-mot-strömmen"-förhållande jag har där.

Nu är kvinnodagen här. Om kvinnodagen, som i sin begynnelse, handlade om att uppmärksamma kvinnoarbete och missförhållanden - om den handlade om att tillkännege och uppmärksamma missgynnsamma strukturer, medge dem - skulle detta vara min viktigaste dag.

Istället är kvinnodagen något som plötsligt vridits ut händerna på oss, rakt in i famnen på marknadskrafter och klassisk "jag hedrar dig till döds"-hyllningar, som i sig kan vara gulliga, men i sin verkliga kraft är förminskande och handlingsförlamande.

Jag känner mig delvis ogin och otacksam, men i dag är ändå dagen jag går omkring och darrar inombords av ilska och oförståelse, direkt sorg. Över att dagen då vi borde hedra och minnas de kvinnor (och män, förstås) som jobbat enträget och ibland med sitt liv som pris för kvinnors (människors!) bättre morgondag, dagen vi borde uppmärksamma och komma ihåg allt arbete som finns kvar, dagen vi borde ge mer-än-vanligt-rätt åt kvinno-(människo!)kamp, är dagen då man ger blommor åt kvinnor och hyllar deras heliga och orubbliga inre kvinnlighet.

Tablå! Dessutom är denna dag dagen då man får höra att man är en bitterfitta med feminismfel om man påpekar detta, för "det är ju ljuuvligt att vara kvinna och hyllas, staki männen har ingen dag aaalls". Djupsinnigt och fram för allt sant, min kära Watson. Fram för allt sant.

Att glad, pedagogisk upprepning: GLAD, kvinnodag åt er alla bara.

Er alldeles egna och personliga: The Grinch Who Stole The Women's Day.

P.S. Bildgoogla Women's Day och se själva. Så långt har kampen fört oss.

P.P.S. Helsingin Sanomat har nu i flera dagar haft reklamen "Nainen - mikä ihana keksintö."

P.P.P.S. Här har ni kvinnokamp in a box. Tack, ett så stort och genuint tack, till alla starka kvinnor som varit och är modigare än vad jag någonsin ens behövt drömma om. Just tack vare er.

Kom också ihåg kvinnorna i till exempel Egypten och Afghanistan som kämpar i undergroundrörelser, på gatan och i sina hem, för att de är kvinnor och därmed mindre värda och vill att andra skall få ha det bättre. Bland annat i dessa länder sker kvinnokamp som ger mig rysningar av skräck, personlig förundran och beundran. De dör för sin sak. Ids inte förminska dem genom att gå med på att denna dag handlar om ljusröda och söta små ting.

The coolest suffragettes in the city.

EDIT: bilden funkar inte. Ni får istället en bild på en stenhård suffragett.

Varje gång någon nämner att den inte orkar med långa texter och att dagens nyheter och aktuella texter mest borde bestå av videon och bilder spyr min själ lite i sin egna mun.

Om världen verkligen tänker ta och skita i allt vad djupkunskap heter, mena att man lär sig tillräckligt av roliga CAN I HAZ CHEEBURGERZZ-bilder och  koncentrationen och hjärnkapaciteten inte mer klarar av lite text tänker jag packa ihop min böcker och flytta till en avskild men högkulturell stenåldersgrotta.

Kom med, den som ännu vet hur man läser böcker, idkar text- och källkritik och inser att världen aldrig blir bättre om man vägrar lära sig något djupare om den. Resten kan bli här och posta videon på tjocka barn som faller och säga "ääää, vem jaksaa bryyy sig, där är liksom mer än tre rader text och INGA bilder". Njut av världen sen när den rasar samman av den allmänna inkompetensen.

Jag har krälat mig upp ur gårdagens svacka. Jag balanserar vid svackkanten och tänker bestämt inte krypa ner dit igen. För där nere finns onödig ångest, stress, förstorade småproblem och hård självrannsakan i frågor som inte behöver det utan precis det motsatta, alltså rannsakan eller ignorering av andra.

Bland annat. Det är en trevlig och gemytlig grop. Nu skall jag fortsätta vara en som är stark och vacker, som kan (vi har inte alls tillräckligt hört mitt mantra under den senaste tiden).

Vardagen hänger över mig likt något som påminner mig om vad jag trodde fan var när jag var liten.

Prima stund att återberätta vad som sker när ens föräldrar i oändlig och pedagogisk vishet säger "fan ta dig" åt ett barn med sjukt vild fantasi. Att jag inte gick omkring i åratal och spejade ut mot himlen, säker på att helvetetsfåglar, fans sändebud, med örnklor i högsta hugg kommer flygande med sina röda och rivna mantlar fladdrande i den blodröda aftonskymningen och griper fast i mig och för mig bort. Att!

Men nej. Vardagen känns taggig och motsträvig och inget går riktigt så som det borde utan precis åt andra hållet. Kanske allt är solens fel. Eller mitt egna, börjar jag misstänka. Och det, aj, aj, DET är inte trevligt att lägga i sin lilla last av laster.

Positiv sak: fick igår leka Clockwork Orange, då jag deltog i hjärnforskning. Satt enam i ett rum fastkopplad i elektroder och stirrade på en skärm och tryckte på knappar. Har annars också lekt Clockwork Orange i outfitväg under veckoslutet som gick (de enda dagarna jag kan experimentera å klädvägnar). Övervägde att beställa mjölk, då jag stod där i min knallhatt och svartvita kläder. Beställde skumpa istället.

Också så här kunde fans sändebud se ut. Jag vet, bilden är stor som mitt huvud ungefär, som är stort som Batcave ungefär. Det var till exempel därför ganska svårt att hitta passlig knallhatt. Men jag lyckades (nästan, hatten är bara ganska spännande).

Än en gång har den allsmäktigt onda bismillur (er undertecknad) lämnat er ensamma och ångestladdadde. Detta beror delvis på att jag haft massvis att göra samt att jag bestämt mig för att föröska leva veckosluten utan internet. Upplever att jag är äckligt fast i att hela tiden veta vad alla håller på med.

Jag kan förstå och leva ner det praktiska i att kolla upp ett recept eller spåratidtabell på nätet, men mitt konstanta behov att "veta" vad andra sysslar med är bara konstig. jag vill inte. Försöker därför avvänja mig. Kan dock berätta att jag led av verklig abstinens en eller tre gånger under veckoslutet som gick. Och hur skrämmande är inte det? En känsla av att jag missar något hängde över mig, fast till exempel Facebook bebos mest av ganska ytliga bekanta.

Detta till trots eller kanske också på grund av detta var det sjukt bra veckoslut. Opera, häng, vänner, debatter, mjukhet, solsken.

Plus oresonlig ilska över gubbiga fackförbund. Plague on them. PLAGUE!